En liten pojkes längtan efter sin Pappa

En liten pojke satt på en sten vid vägkanten och grät, medan han ropade på sin pappa. Det var sommar och det luktade ljuvligt av blommorna som var ute på ängen, som låg bredvid grusvägen där Tommy nu satt och väntade. Ögonen var rödsprängda av gråt, och han var torr i ansiktet dels på grund av solen, men framförallt av tårarna som rann ner för hans kinder och bildade små mörka fläckar i den torra sanden.

Ropen dränktes av svalornas skrik, där de flög in och ut från det röda takteglet på det lilla kapellet som låg vid sidan av vägen. Tommy undrade om pappa aldrig skulle komma ut därifrån, så att de kunde gå hem och äta söndagsmiddag tillsammans med mamma.

Vad han längtade efter att få krypa upp i mammas varma famn och få gosa, sådär som bara mamma kunde hålla om honom. Tryggt, stilla och doftande av vanilj och nytvättat hår. Men dörren till kapellet förblev stängd. En vindpust drog förbi och fick gruset att virvla runt hans fötter. Någonstans i fjärran skällde en hund. En bit bort hördes kyrkklockan slå tre långsamma slag.

Tommy reste sig upp, torkade näsan med handryggen och tog några stapplande steg fram mot dörren. Den var tung, av mörkt trä, med ett litet fönster högst upp som speglade solen. Han sträckte på sig, försökte kika in – men allt han såg var mörker och skuggor. Han satte sig igen på stenen, drog benen tätt intill sig och höll om knäna. Det var så tyst nu, så overkligt tyst, som om hela världen höll andan.

Kanske hade pappa glömt honom. Eller kanske ville pappa inte komma ut. Tommy lutade huvudet mot sina knän och slöt ögonen. Inne i sitt huvud såg han hur pappa log mot honom, sådär som han brukade göra när de kastade sten i sjön eller meckade med cykeln. Han ville tro att allt snart skulle bli som vanligt igen. Att de skulle gå hem tillsammans, äta köttbullar och potatis, och att mamma skulle skratta sådär högt och varmt som bara hon kunde.

Men kanske var det något annat.